Helelena

.

När jag ser folk som är gravida, läser om det, eller om folk som precis fått barn så känner jag "Åh, vad mysigt!!", vet ju precis hur det känns, men jag fattar ändå inte att jag varit med om det!!

.

Allt ska ju vara så jobbigt när

man är gravid, det ska känns som evigheter innan bebisen kommer ut och man ska vara döless!!

Men jag hann aldrig bli döless, och i jämförelse med många andra historier så är min graviditetshistoria rätt tråkig och händelselös, jag mådde mest bara bra. Som vanligt.  De små besvär som uppstod minns jag knappt, och jag vet att jag inte tyckte de var så besvärande då heller.

Och less hade jag inte hunnit blivit, hade kunnat gå i alla fall en vecka till utan problem, var itne alls beredd på att han skulle komma på utsatt datum!

.

Förlossningen var ju inte smärtfri, men vilken förlossning är det?? Men komplikationsfri var den och förutom just "utklämningsfasen" så var även den rätt lättsam och händelselös.

Tiden efter fram tills idag har även den fungerat hyfsat bra, amningen har fungerat, lite onda bröstvårtor - visst, de kommer man knappast undan, och mycket skrik har det varit, och är fortfarande, men inga vaknätter, och jag skulle inte kalla skriken kolik, så mycket har det inte varit.

Lite snor och lite eksem, men inget man inte står ut med.

Dagarna går ju, och man vet vad man ska göra, men att det är min lilla pojke, det är svårt att ta in.

JAG har gjort honom, han är mitt kött och blod. JAG är hans mamma. JAG är mamma. Konstigt.... Fortfarande.

Alla klyschor man nånsin läst om ploppar upp i huvudet och bara blir verklighet.

.

Så visst blir det nog fler barn nån gång i framtiden (även fast min kropp skriker, i samma sekund jag säger det, "Är du dum i hela huvudet?? Var du inte med under Alvins förlossning?? Jag var då det, och jag tänker INTE gå igenom det igen!! Över min döda kropp att ska det klämmas ut en unge till här!!"

Men jag vet ju att det var den finaste lilla bebisen som trängde sig ut, och det får det väl vara värt, såhär i efterhand!