Livsstil
Att det tar 21 dagar att bryta en vana vet jag inte om jag kan hålla med om.
Men på ett år har man brutit en massa gamla vanor och även förändrat en livsstil.
.
Häromkvällen pratade vi om Magdalena Forsberg, och att hon bara satt sig ner på golvet och tvärt bestämt sig för att sluta med skidskyttet. Hon var nöjd helt enkelt.
Och då började jag fundera på om jag skulle kunna sluta träna, bara tvärt.
(Inte för att det skulle vara samma sak då hon har två skidkarriärer bakom sig, men tanken slog mig)
Och jag blev faktiskt väldigt stolt när jag upptäckte att de tankebanorna existerar inte ens i mitt huvud.
Det finns inte.
Det är inte längre jobbigt.
Det är inte längre en kamp.
Det bara är så.
Det är numera en vana.
Det är numera en livsstil.
Det är numera MIN livsstil.
Och det känns bra!
.
Kan inte ens föreställa mig vad jag skulle göra om kvällarna om jag inte skulle träna.
Skulle jag sitta i soffan dag ut och dag in? Har jag suttit i soffan dag ut och dag in??
.
Jag vet ju att det är precis vad jag gjort, och visst skulle det kunna hända igen.
Men det finns inte som alternativ.
Jag vill inte.
.
Är inte heller längre orolig för att bli sjuk. Att få upphåll på nån vecka, och sen bekymra sig om jag klarar av att komma igång igen.
För nu är jag igång, hela tiden.
Inte för att jag vill bli sjuk, men jag vet att det inte skulle göra nåt.
Det går faktiskt att bryta en vana, att förändra en livsstil.
Det går inte på 21 dagar, och det tar inte heller ett helt år, men nånstans där mittemellan så övergår det sakta från nåt jobbigt och nåt man måste kämpa med, till nåt roligt, nåt man vill och nåt man faktiskt tar för givet!
Kommentarer
Postat av: Mor
KRAM!!
Trackback
