Helelena

Ja, blev lite mer drama än nödvändigt!

.

I fredags var vi bjudna på trerätters middag och bowling i Sollefteå av E´s aretsgivare!

Mycket trevligt, även om jag och Alvin missade bowlingen pga personalens miss.

Eller missade och missade, men istället för kl sju så fick vi bowlingtid nio, och att vara på krogen efter nio med en bebis kändes fel, så vi drog till E´s moster istället.

.

Sen när vi kom hem vid halv tolv-tiden så gick jag raka vägen och bytte om på Lilleman, borstade tänderna och när jag skulle kissa så valde jag att lämna Alvin på skötbordet själv, tänkte att det var snällare att lämna honom på skötbädden som han gillar än att lägga honom på badrumsgolvet när han var så trött, och att kissa tar ju bara några sekunder!!

.

Men några sekunder är allt en liten krabat behöver.

.

Vips så låg han på golvet, skrikandes!!

.

Kanske inte behöver beskriva vad jag kände då...

.

Men han skrek, och lugnade sig efter en ganska kort stund.

Jag såg inga uppenbara skador, bara en liten rodnad i pannan, vilket iofs är tillräckligt, men den försvann efter en stund och ingen bula blev det.

.

I efterhand så förstår jag att jag nog blev lite chockad, för det jag gjorde var att gå upp och lägga oss ändå.

Fast jag höll hela tiden uppsikt över honom, kollade hur han reagerade på saker, vi la oss ner och han fick äta, och så somnade han. Såklart, klockan var ju mitt i natten. Men annars märkte jag inget konstigt med honom.

.

Men det var då när han låg och sov som jag började inse vad som hänt. Tänk om han fått nån blödning?? Som inte börjar märkas förräns om nån timme?? Ska jag sova? Det kan jag väl inte?

Ska jag ringa E? (Som var kvar på firman) Hur kunde jag lämna honom?? 

.

Läste på 1177.se att om de börjar skrika på en gång, och inte svimmar nån gång, så är det oftast ingen fara, och han skrek ju, men hade aldrig svimmat, så då kände jag mig lite lugnare. Men ändå...

.

Jag ringde E som kom hem. Vi funderade om vi skulle ringa 1177, och kom fram till att det är nog bäst, för att höra vad de tycker. 

När E pratade med de så väckte jag Alvin, för jag tänkte att man vill ju se hur han är.

Och han var precis som vanligt, glad, pratade, jollrade, rullade i sängen, så då kändes allt rätt lugnt, även om jag såklart hade fruktansvärt dåligt samvete.

.

Efter mycket funderingar så ville 1177 att vi skulle åka in på akuten, trots joller och en glad pojke, för en bedömning eftersom fallet var så högt. 

Och även om det kändes jobbigt att åka de tio milen in till stan med en pigg pojke (då jag varit fruktansvärt trött hela dagen, och E hade ju druckit så jag var ju den som fick köra) så kändes det ändå bra att de skulle kolla upp honom, man vet ju aldrig. Hellre en gång för mycket än en gång för lite...

E ringde sin mamma som följde med eftersom jag var så trött, ledsen och uppriven.

.

I stan fick vi komma in på en gång och de undersökte honom, men hittade inget konstigt, så vi fick välja om vi ville stanna för uppsikt till nästa dag, eller åka hem.

Vi åkte hem, för det kändes lugnt, och det enda de skulle göra där var att kolla honom en gång i timmen de första sex timmarna efter fallet, (vilket skulle vara en timme kvar när vi kom hem igen) och det kunde vi ju göra själva.

.

Klockan fem på morgonen var vi hemma igen alltså.

Med en kille som klarat sig utan en skråma.

Men med en mamma och en pappa som aldrig lämnar sin son på skötbordet igen.

.

Lesson learned.