Helelena

Känslor som flyger och far hejvilt - tack hormoner och sömnbrist för det!

I ena sekunden tror jag att jag alldeles strax ska bryta ihop och att vi aldrig kommer klara upp det här med två småbarn, ett stort barn och så livet på det. Och tårarna sprutar lite titt som tätt.

I nästa tänker jag: Sluta se dig själv som ett offer! Klart att allt känns hopplöst då! Detta är livet just nu och du kommer inte alls bryta ihop! Vad är det värsta som händer? Att Eddie skriker en stund? Och Alvin får titta lite för mycket på tv? Vad gör det om 100 år? 

Och så blir jag pigg och glad igen...

 

Önskar att jag skulle klara av att hålla i den där andra känslan hela tiden. 

Det är ju det som är den jag brukar vara.

Jag är inte van att den här första känslan bor i min kropp och ligger på lur bakom de bra känslorna. 

Men de förgyller mitt liv!

Barnen alltså, inte ångestkänslorna!