Till stan.


Är på väg till Östersund, till psykologen på Föräldra- och barnhälsan. 
Det blir andra gången jag träffar henne.

Jag mår ju bättre och bättre, kanske börjar närma mig mitt gamla jag, bara jag får sova. Och lär mig hantera mitt nya jag. Men det är ändå skönt att få prata med nån som är expert på mina problem. För jag är ingen expert på att må dåligt. Jag är skitdålig på att må dåligt. Men det finns hjälp!

Förra gången sa hon "Om vi möts på stan får du heja först, annars hejar vi inte alls". Antar att det är för att det ev  inte ska uppstå en pinsam situation för mig, att jag ska behöva berätta att jag träffar en psykolog. Och det är säkert många som tycker det är jobbigt eller pinsamt. Det är tråkigt tycker jag. 

Det är inget man ska skämmas för.
Jag tycker inte det är jobbigt att sitta i väntrummet och hämtas av psykologen, oroar mig inte för att nån ska se.
Jag är tacksam och glad att jag får hjälp och delar gärna med mig av mina historier och den hjälp jag fått prova på.

Vi klarar inte allt själv, även om vi tror det, jag trodde oxå det. Jag har ju alltid varit stark och klarat mig själv!

Att gå till psykolog/kurator när man mår dåligt i skallen är lika normalt som att man går till tandläkare om man har ont i munnen eller doktorn om man har ont i magen. 

Jag ser framemot att få prata och gråta och ösa ur mig alla jobbiga tankar. 
Och psykologen som svarar att jag är helt normal, men har haft det lite tungt ett tag. 


Kommentarer
Postat av: Anonym

Du är så klok Helena! 😚

2016-01-04 @ 16:21:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback